Personporträtt - Valentina Lorenz Cammans, harpa

foto: Henrik Torolphi

Valentina Lorenz Cammans, harpa

"Harpan är ett av musikhistoriens äldsta instrument och utvecklades ur en pilbåge. Det finns avbildningar av bågharpor på urnor från Antikens Egypten (Tuttan Khamouns grav bl. a.) Folkharpor i olika storlekar och utföranden har funnits sedan urminnes tider i många kulturer: Kina, Persien, Egypten och har i modern tid blivit en symbol för Irland. Den moderna konsertharpan som vi känner den idag patenterades i Paris år 1811 av Sebastian Erard. Den har 47 strängar, sju pedaler och är 1.80 hög. Harpor tillverkas i ett fåtal länder. Min heter Orpheus och kommer från Japan.

Jag föddes i Tjeckien och kom till Sverige som trettonåring. Vid fem års ålder började jag spela piano och i mitt forna hemland lades grunden till min musikaliska utbildning. Redan som mycket liten stiftade jag bekantskap med olika instrument genom min mamma som var altviolinist i en opera orchester. Enligt henne fascinerades jag redan som treåring av operans fina stora guldharpa. Några år efter flytten till Sverige började jag spela harpa. En av de första dagarna som blyg gymnasist på Hvitfeldtska här i Göteborg blev jag inkallad till rektorn. Lite skrämd traskade jag iväg till expeditionen. Jag hade väl inte hunnit göra nåt än, tänkte jag. Men rektorn tog emot mig vänligt och gav mig adress och telefonnummer till Herr Holger Åberg som skulle bli min harpalärare. Herr Åberg hade TVÅ stora, fina guldharpor hemma i sitt vardagsrum. Jag var helt betagen. Jag hade ansökt om att få börja spela harpa för att jag ville spela med andra. Min största dröm var att få spela i en orchester, och det är fortfarande min största passion.Efter gymnasiet tog jag min Bachelor vid Musikhögskolan och därefter studerade jag vidare till Master vid Welsh College of Music and Drama i Cardiff Wales, alltid med harpa som huvudinstrument, men även komposition och musikteori.

Efter en säsong med The Royal Ballet i London och fri-lans uppdrag på Hyde Park Hotel i London, gav jag mig ut på äventyr. Fick kontrakt på ett flott hotell i Dubai där min anställning rubricerades som Inredningsdekoratör. Min harpa och jag dekorerade förvisso interiören på den femstjärniga takrestaurangen. Jag blev medlem i ett dansband där jag spelade både harpa och elbas. Bandet gjorde en avstickare till Beirut i Libanon, men där blev det inbördeskrig. Jag övade mycket på elbasen då, för den väsnades mer än bomberna som regnade runt omkring oss. Harpan var på väg att bli kaffeved flera gånger om, men det är en lång historia.....Både harpan och jag överlevde och blev räddade tillbaka till Dubai. Sedan följde många år av pendlande mellan Göteborg och Dubai. Men det blev krig i Mellanöstern igen, och då var det dags att flytta hem för gott. Vid det laget var jag gift, hade jag två barn och kunde knappt koka ägg ( ha, ha )

Väl hemma i Sverige igen började jag undervisa i harpa. Eftersom barn inte kan hantera det stora instrumentet startade jag projektet Harpa i Grundskolandär hela skolklasser fick bygga små folkharpor i träslöjden för att sedan lära sig spela på dem. Kopplingen till den Brittiska musikkulturen har alltid varit stark för mig, och jag började tidigt arbeta med Associated Board of the Royal Schools of Music examens system. Jag har på senare år blivit Lokal Sverige representant och administratör för dessa musikexamina, en institution som jag brinner för. Det är så viktigt att ge både elev och läraren beräftelse genom konstruktiv kvalificerad kritik. 

Mina uppdrag som frilansande harpist har varit många och skiftande, från orchestrar och operahus, solistiska framträdanden och kammarmusik, till underhållningsmusik. Jag har spelat för många dignitärer, från Margaret Thatcher i England till medlemmar ur vårt Svenska Kungahus, turnerat i Europa och rest från Malmö till Umeå med harpan i bagaget eller på tåget. Ingenting är omöjligt, ingen resa för lång. Min själ lever när jag spelar."

Intervju: Beata Angelbjörk